Inaktiv

Eftersom mitt sociala liv varit otroligt aktivt, och otroligt gynnande
Har skrivandet blivit lite ovisst;
Lever Fellan?
Har hon slutat tänka?
Hamnat i koma?
Blivit kidnappad?

På ett sett ja, har jag blivit kidnappad, med risk för att låta allt för cheesy så avslutar jag innan jag börjat åka in på det spåret. 

Men en grej slog mig igår, hur den sociala positionen i umgänges kretsarna definierar vem du är. Och jag mår illa. 
Jag tänker inte gå in på specifik situation eller dylikt, jag tänker bara helt objektivt skriva av mig lite hur jag tycker och tänker att det förgiftar oss.

Jag väljer mina vänner av anledningar som "gynnar" mig på ett känslomässigt plan, jag är otroligt ointresserad av att ha ytliga sociala kontakter som får mig att klättra i någon sorts hierarkisk fantasi stege. 
Så mycket har jag iaf lärt mig.
För att inte framstå som en Eremit vill jag konkretisera mig ännu mer, jag är social men om jag märker på en person att den är ointresserad av ett möte utan hellre kallpratar för att det är den sociala standarden så kan det lika gärna få va.

Min "filosofi" är att jag hellre har en riktigt bra vän en flera halvdanna. 
Okay jag vet inte hur det låter, tänker inte ursäkta mig, inte heller skylla på något annat än min baksmälla heller.
Men det jag tycker är vidrigt är hur en alltid måste passa in i de sociala standardens som samhället satt upp. 
Hur en kan gå i korridoren och komma på sig själv hur en analyserar varje steg en tar för att "synas" tillräckligt, hur en blick ska vara, vad ens nästa steg ska vara, hur en klättrar i strukturen.

Jag har tidigare varit, i grova tag, otroligt olycklig. Jag har känt att en morgondag kanske inte är speciellt nödvändig, hur jag förgiftar min omgivning. 
Nu, när jag kommit ur ett tänk om att jag ska vara lagom anonym, eller lagom överhuvudtaget för att inte det ska påverka hur folk ser mig. 
Jag tänker inte förställa mig någonsin igen. Och jag skiter fullständigt i hur folk ser mig som person, för jag är jag och det är så det är. 
Och att vända på steken, självklart så finns det även en gräns där om det tas till spetsen att vara kanske kränkande eller dylikt mot omgivningen, att då kanske göra en självransakan utifrån det
Är som sagt en annan femma, och viktigt.
Kamratuppfostran? Haha 

Dit jag vill komma är;
Hur en social status påverkar den du är, är det som får mig att tappa lite hopp. Att individen inte längre har betydelse och hur en sorts lycka blivit ouppnårbar. 

Nej nu skiter jag i detta. Jag har sagt det jag tycker, och det är så jag tänker fortsätta, att säga det jag tycker 
För att vara helt ärlig med risk att låta som jag vet inte vad
Livet är för kort.
Ångest och oro lämnar jag utanför min sfär men jag är öppen för sociala möten men utan fördomar och förutfattade meningar. 




Allmänt | |
Upp